Reportage från Almedalen: alla pratar livsmedelsberedskap, ingen vågar säga baljväxter

Cyklarna rullade ombord på färjan mitt i natten i Nynäshamn. Vi bodde på Snäcks camping med havet som fondvägg och varje kväll bjöd Gotland på en solnedgång som ingen PR-byrå i Visby hade kunnat beställa. Däremellan: tre dagar med seminarier, mingel och bad.

Vi åkte till Almedalen för att kampanja för matskatteväxling. Vi åkte hem med en insikt som är lika hoppfull som absurd: engagemanget för livsmedelsberedskap har aldrig varit större samtidigt som förståelsen för att lösningen är växtbaserad sällan har varit mindre.

Morgondopp med badborgarmärke

Varje morgon klockan åtta tog Jonas, tillsammans med hundratals andra, sitt obligatoriska morgondopp från bryggan vid Kallis. Det visade sig att doppet inte bara var skönt utan också politiskt: WaterAid och Region Gotland arrangerade ”Morgondoppet” varje morgon under veckan, med uppmaningen att skippa duschen som slukar runt 60 liter vatten och bada i havet i stället, för att uppmärksamma vattenbristen på Gotland och i världen. Den som doppade sig belönades med ett klistermärke ”Jag har inte duschat idag”. Jonas simmade och Linda minglade på kajen med arrangörerna och gjorde det vi alltid gör: kopplade ihop punkterna.

För tydlighetens skull: Linda badade också, bara inte klockan åtta på morgonen. Hon föredrog civiliserade tider på dagen och en nedstigning i etapper, först fötterna, sedan en lång stunds filosofisk förhandling med vattentemperaturen och till sist hela vägen ner. Metoden är beprövad men inte snabb och ibland bildades det faktiskt kö på badbryggan bakom henne. Vi väljer att kalla det opinionsbildning i ett lugnt tempo.

Vattenbrist och kött är samma fråga. Animalieproduktionen driver både övergödning och vattenbrist, men den kopplingen fick inte plats på något badborgarmärke. Inte i något seminarium heller, skulle det visa sig.

Almedalen är kanske världens enda politikvecka där man diskuterar demokratifrågor i badhandduk.

Namninsamling mitt i vimlet

Mellan seminarierna ställde sig Jonas på stan mitt i Almedalen med plakat och namnlistor och samlade underskrifter för matskatteväxling och mot köttsocialism.

Frågan på plakatet kan ingen politiker ducka: vad händer med matmomsen den 1 januari 2028? Vårt svar är en permanent matskatteväxling med noll procents moms på frukt, grönt och baljväxter och höjd moms på animalier.

Samtalen blev många, långa och förvånansvärt varma. Det är något speciellt med Almedalen: människor stannar faktiskt, lyssnar och skriver under. Några tog debatten också, precis som plakatet bjöd in till, och det är så det ska vara.

”Vad ska stockholmarna äta då?” Svar: kött, tydligen

Veckans mest surrealistiska inramning stod RISE för. Ett seminarium med rubriken ”Vad ska stockholmarna äta då?”. Redan vid ingången möttes vi av bilder på kött. Moderatorn hade kopplingar till slakteriföretaget Prothos och i panelen satt Prothos vd själv, tillsammans med Svenskt Sigill, ICA och regionpolitiken.

Det verkligt märkliga är att RISE sitter på facit. Institutets egen klimatdatabas, samma databas som vi själva ofta refererar till, visar att svenskt nötkött orsakar 56 gånger mer växthusgaser per kilo än bönor. Svaret på rubrikens fråga kan knappast bli tydligare. Men den kunskapen verkade inte vara inbjuden till panelen. I stället ramade ett statligt forskningsinstitut, finansierat av oss alla för att samverka med akademi, näringsliv och samhälle, in Stockholms livsmedelsberedskap som en fråga om djurbesättningar.

Och det var bokstavligt. Seminariet öppnade med boskapsräkning: Stockholms län har 15 000 nötkreatur och 19 000 slaktgrisar på 2,5 miljoner invånare, medan Gotland har ”ungefär ett nöt per skalle”. Vad stockholmarna ska äta besvarades alltså i antal djur. Ingen i panelen nämnde växtbaserat. Ingen nämnde baljväxter. Grönsaker fick huvudrollen först i moderatorns avslutningslimerick om en tom salladshylla.

Det närmaste en självrannsakan vi kom var när Prothos vd ställde frågan: ”Om vattnet är slut, vad gör vi med alla djur?”. En bättre fråga än han kanske avsåg. Någon frågestund blev det aldrig. Det underförstådda budskapet, som aldrig sades rakt ut, var att beredskap är lika med lokalt kött. Att djuren själva är det törstigaste och mest sårbara ledet i systemet nämndes inte.

Oatly: vegoindustrin har äntligen ett lobbyarbete

Desto roligare var det på Oatlys seminarium ”Vem har makten över maten?”. Äntligen en vegoindustri som bedriver opinionsarbete med samma självförtroende som köttlobbyn alltid har haft.

Oatly presenterade rapporten Matmakten 2026, en Novus-undersökning med 2 628 svenskar, och siffrorna är sprängstoff: 57 procent säger att priset oftast avgör valet i butiken, medan bara 14 procent nämner klimatet. Noll procent litar mest på politikerna i frågor om hälsosam och klimatvänlig mat. Konsumenterna tar på sig ansvaret men saknar makten. Makten sitter i priset och priset sätts av politiken. Vi har gjort en egen genomgång av rapporten.

Lidl fanns på plats och berättade att planetary health diet är norm i deras interna arbete och att målet är att öka det växtbaserade i förhållande till köttet. Men i panelen satt också Livsmedelsföretagen och där hördes en helt annan melodi: inga styrmedel, ingen matskatteväxling, allt ska ske frivilligt. ”Vi säger evolution, inte revolution”, som det formulerades.

Evolution är ett intressant ordval från en bransch vars medlemmar samtidigt ber staten om stöd i samma andetag som de avvisar styrning. Frivillighet för kraven, skattepengar för kostnaderna.

Här har vi en vänlig uppmaning till Oatly: ni har rapporten, ni har siffrorna, ni har lobbymusklerna. Driv matskatteväxlingen fullt ut. Man kan inte både kramas med Livsmedelsföretagen och förändra systemet de försvarar.

LRF: tillväxtagenda med tiggarstaven i högsta hugg

På LRF:s arena hölls seminariet ”Tillväxtagenda för svenskt kött – mer nötkött på tallriken?”. Det var, får vi erkänna, fascinerande att lyssna på.

Branschen beskrev öppet hur mycket subventioner som krävs för att öka självförsörjningsgraden: ett nytt dikobidrag på 1 000 kronor per ko från 2027, höjda ersättningar för naturbetesmarker, sänkt golv för teknikstöd från 200 000 till 50 000 kronor och en önskan att stöden ska ligga fast oavsett valutgång. En näring med ”stark efterfrågan” och ”högt konsumentförtroende” som ändå inte klarar sig utan ständigt nya offentliga bidrag.

Vi etablerade en god kontakt med LRF och fick deras nya rapport Grön uppväxling i handen. Rapporten där branschen begär 5,3 miljarder i statligt stöd samtidigt som dess egna siffror visar att utsläppen ökar med fler djur. Vi har granskat rapporten i detalj här.

Kontrasten kunde inte ha varit mer handgriplig: fem minuter efter att LRF:s seminarium slutade började Uppsala universitets ”Köttet och klimatet – vad säger forskningen och vad gör politiken?” några kvarter bort. Där konstaterades lugnt det som få politiker i Visby vågade säga: att rika länder behöver minska sin köttkonsumtion för att klara klimatmålen.

Forskaren Oskar Lindgren visade dessutom att acceptansen för styrmedel ökar markant när de utformas som en växling, alltså en höjd skatt på kött kombinerat med ett sänkt pris på frukt och grönt. Det är, ordagrant, vår politik. Forskningsstödet för matskatteväxling levererades alltså mitt under Almedalen. Politikerna satt bara i fel tält.

Totalförsvar på havregrynsgröt

Beredskapen var veckans stora tema och vi gick på RISE:s ”Utan mat och vatten inget totalförsvar” och ICA:s ”Hur kan vi rusta livsmedelsförsörjningen för kristider?”. Engagemanget är på riktigt och det gläder oss. ICA:s vd Nina Jönsson berättade att bolaget använder en procent av Sveriges el och att man har slutat frakta mat på tåg eftersom tågen aldrig går i tid. Livsmedelsverkets planeringsnorm på 2 000 kalorier per svensk och dag i kris diskuterades med allvar.

Men i timme efter timme av beredskapssamtal nämnde ingen, inte en enda gång, orden växtbaserat eller baljväxter. De konkreta livsmedel som passerade var potatis, makaroner och havregrynsgröt, den senare i en föraktfull replik om att vi inte kan ”leva på havregrynsgröt efter två veckors krig”. Vi hade kunnat påpeka att havregrynsgröt är exakt vad beredskap smakar: lagringsbar, odlingsbar i Sverige och direkt ätbar av människor. Till skillnad från kylkedjeberoende kött från djur som själva käkar upp fodret, vattnet och beredskapen.

SLU:s forskare har redan räknat på det: djuren äter vår beredskap, men i Almedalens beredskapstält har den rapporten uppenbarligen inte landat än. Frågan om vad 2 000 kalorier ska bestå av lämnades öppen. Vi vet svaret. Det gör forskningen också.

Picadeli: beviset på att prissignalen funkar

Veckans mest hoppfulla seminarium var kanske ”Halverad matmoms – till vilket pris och på vems bekostnad?” hos Dagligvarunytt och Picadeli. Här sades det något som inget parti vågar säga: den generella momssänkningen till 6 procent är trubbig, för ”även det dåliga blir ju billigare”.

Picadeli argumenterade för nollmoms på frukt och grönt, med Danmark som förebild, och deras Vegocracy-rapport visar att 83 procent vill slopa momsen på frukt och grönt. ”Pris styr beteende. Och beteende formar hälsa”, som det sammanfattades från scenen.

Och mitt i samtalet kom veckans mest underskattade bevisföring, från dagligvaruhandeln själv: nötköttsbristen i Europa har drivit upp priserna, handeln kör färre kampanjer på nötkött och konsumenterna har, kanske utan att veta om det, ändrat sina matvanor. Prissignaler fungerar på kött. De testas i skarpt läge just nu. Det enda som saknas är en politik som vågar använda den medvetet i stället för att låta slumpen sköta styrningen.

Våra vänner i den växtbaserade rörelsen var också på plats

Vi var inte de enda som stod i vimlet och pratade om växtbaserat. Våra vänner i Plant Based Treaty Sverige fanns på Hamnplan med träffpunkten ”Hållbarhet på tallriken: Vägen till ett miljövänligt livsmedelssystem”. Med interaktiva modeller lät de besökarna själva jämföra olika livsmedel och budskapet är svårt att värja sig mot: en global övergång till växtbaserad kost kan minska utsläppen från livsmedelssystemet med ungefär 49 procent.

Även Plant Based Universities och Animal Save Sweden fanns i Almedalen under veckan, fast på olika platser. Tre organisationer, tre platser, samma budskap.

Vad vi tar med oss

Så vad tar vi med oss hem, förutom saltstänkta handdukar och ett badborgarmärke?

Att engagemanget för livsmedelsberedskap och totalförsvar är enormt, men att insikten om att lösningen är ett växtbaserat livsmedelssystem och rewilding är i det närmaste noll. Sverige producerar redan dubbelt så mycket protein som befolkningen behöver. Det mesta går genom djur som förbrukar mer än de omvandlar till livsmedel.

Beredskap byggs av bönor och spannmål i lager, inte av fler kylkedjeberoende djurkroppar. Den som på allvar vill rusta Sverige borde växla subventionerna från stallar till baljväxter och ge den frigjorda marken tillbaka till naturen, som Danmark nu gör.

Att det finns enstaka bolag som arbetar mot strömmen. Oatly och Picadeli pratar om matskatteväxling, prissignaler och systemförändring, medan resten av branschen står på köttlobbyns många seminarier och tigger om fler subventioner. För det är det ärliga ordet för vad vi bevittnade: tiggeri. Dikobidrag, betesersättningar, teknikstöd, miljardprogram: i Almedalen är alla partier köttsocialister och de flesta branschorganisationer med dem. Marknadskrafterna får råda i Sverige utom när det gäller en biff.

Och ändå: vi älskar Almedalen. Vi älskar att en tysk polis, en dialogpolis, en riksdagsledamot och en slakteri-vd går att prata med samma dag. Vi älskar att demokratin i en vecka kan bo i tält och morgonbada tillsammans. Absurditeterna är inte ett skäl att stanna hemma, de är själva skälet att åka: någon måste stå på kajen och säga att kejsaren är naken och att korna dricker upp Gotlands vatten.

Nästa år ställer vi förhoppningsvis cyklarna på färjan igen. Då hoppas vi att åtminstone ett beredskapsseminarium vågar säga ordet baljväxter. Om inte, så säger vi det till dem igen.