Djurhållningen har blivit en av de främsta drivkrafterna bakom global markförstöring, med konsekvenser som sträcker sig från lokala jordbruksområden till världens största skogsekosystem. Enligt FN:s inflytelserika rapport Livestock’s Long Shadow från 2006 utgör boskapsproduktionen den största användaren av mark på jorden, med dramatiska följder för både miljö och biologisk mångfald.

Djurhållningens markbehov är enormt. Betesmark upptar hela 26 procent av jordens isfria yta, medan fodergrödor kräver ytterligare 33 procent av all odlingsbar mark. Sammantaget svarar boskapsproduktionen för 70 procent av all jordbruksmark och 30 procent av den totala landytan globalt. Denna massiva markanvändning innebär att djurhållningen konkurrerar direkt med andra användningsområden och naturliga ekosystem.

Utvidgningen av boskapsproduktionen driver på avskogning i kritisk omfattning, särskilt i Latinamerika. Amazonas utgör ett slående exempel där 70 procent av den tidigare skogbeklädda marken nu har omvandlats till betesmark. Fodergrödor täcker dessutom en stor del av den återstående avskogade marken, vilket ytterligare accelererar förlusten av dessa viktiga skogsekosystem.

Denna avskogning för djurhållning leder till betydande förluster av biologisk mångfald genom habitatförändringar, fragmentering av skogar och nedbrytning av känsliga ekosystem som våtmarker. Effekten blir särskilt förödande i biodiversitetsrika områden som Amazonas, där unika arter och hela ekosystem hotas av utplåning.

Konsekvenserna av intensiv djurhållning stannar inte vid markanvändningen. Cirka 20 procent av världens betesmarker och öppna betesområden har blivit allvarligt förstörda, främst på grund av överbetning, markpackning och erosion. Dessa problem är särskilt uttalade i torra områden, där boskap ofta utgör den enda inkomstkällan för lokalbefolkningen, vilket skapar en svår konflikt mellan ekonomisk överlevnad och miljömässig hållbarhet.

Markpackning från tunga djur försämrar jordens struktur och minskar dess förmåga att absorbera vatten, vilket leder till ökad ytavrinning och erosion. Erosionen medför i sin tur sedimentförorening av vattendrag och förlust av bördig matjord, vilket undergräver den långsiktiga produktiviteten.

Markförstöringen genom djurhållning skapar en negativ spiral där produktiv mark gradvis förvandlas till degraderad mark med begränsad kapacitet att stödja både djurhållning och naturlig vegetation. Detta hotar inte bara den lokala livsmedelsproduktionen utan bidrar även till klimatförändringar genom frigjord kol från mark och vegetation.

Problemet förvärras av att återställning av förstörd mark ofta tar decennier eller århundraden, medan förstöringen kan ske på bara några år. Detta gör djurhållningens påverkan på markresurser till en av de mest pressande miljöutmaningarna för hållbar utveckling globalt.