Tre av fyra nya smittsamma sjukdomar som drabbar människor har sitt ursprung i djur. Industriell djuruppfödning, där tusentals genetiskt likartade djur hålls tätt packade under stress, skapar idealiska förutsättningar för virus att spridas, mutera och hoppa över till människor. Fågelinfluensa, svininfluensa, SARS, MERS och covid-19 är alla zoonoser, sjukdomar som hoppat från djur till människor. Enligt FN:s miljöprogram är intensiv djurhållning, i kombination med avskogning och exploatering av vilda djur, bland de viktigaste drivkrafterna bakom framväxten av nya pandemier.

Vad är zoonoser?

Zoonoser är infektionssjukdomar som sprids mellan djur och människor. Smittspridningen kan ske genom direkt kontakt med infekterade djur, via livsmedel, genom vatten som förorenats av djuravföring eller via mellanvärdar som myggor och fästingar. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) utgör zoonoser en stor andel av alla nya och befintliga infektionssjukdomar hos människor.

Uppskattningsvis 60 procent av alla kända infektionssjukdomar och upp till 75 procent av alla nya smittsamma sjukdomar som drabbar människor är zoonotiska till sitt ursprung. Tabellen nedan sammanfattar några av de mest förödande zoonoserna under de senaste decennierna:

Mönstret är tydligt: gång på gång uppstår nya sjukdomar i gränslandet mellan djur och människor, och gång på gång spelar djurhållning och vår behandling av djur en central roll.

Djurfabriker: en grogrund för nya virus

I modern industriell djuruppfödning lever tusentals djur tätt packade i stora anläggningar. Kycklingar trängs i hallar med tiotusentals individer, grisar står i trånga boxar och kor hålls i storskaliga ladugårdar. Dessa miljöer skapar vad forskare kallar en ”infektionssjukdomsfälla”: virus sprids explosionsartat bland djur med försvagade immunförsvar och begränsad genetisk variation.

En studie publicerad 2022 i den vetenskapliga tidskriften Science Advances beskriver hur ökad efterfrågan på animaliska livsmedel skapar ett dilemma. Extensiv djurhållning kräver avskogning som ökar kontakten mellan vilda djur och boskap, medan intensiv djurhållning koncentrerar djur under förhållanden som främjar smittspridning och virusmutation. Oavsett produktionssätt ökar alltså risken för nya zoonoser när produktionen av animaliska livsmedel växer.

”Om alla människor blev vegetarianer eller veganer skulle risken för pandemier vara oändligt mycket mindre.”
Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar, Uppsala universitet

Sedan 1940 har uppskattningsvis hälften av alla nya zoonotiska sjukdomar kopplats till jordbruk. Den globala köttproduktionen har ökat med 260 procent på 50 år, och intensivt jordbruk har kopplats till 25 procent av alla infektionssjukdomar hos människor enligt FN:s rapport ”Preventing the Next Pandemic” från 2020.

Fågelinfluensan: ett pågående hot

Fågelinfluensa av typen H5N1 visar i realtid hur djurindustrin fungerar som motor för pandemisk risk. Sedan mars 2024 har viruset spridit sig till över 1 000 mjölkbesättningar i minst 17 delstater i USA, utöver de redan massiva utbrotten bland fjäderfä. Bara i USA har över 175 miljoner fåglar avlivats, och globalt har hundratals miljoner höns och andra fjäderfä slaktats för att stoppa smittspridningen.

Det som oroar forskare mest är att viruset nu anpassar sig till däggdjur. H5N1 har hittats i mjölk från infekterade kor, hos katter, alpackor, getter och gnagare. Från mars 2024 till maj 2025 rapporterades 70 fall av H5N1-smitta hos människor i USA, de flesta bland arbetare på mjölkgårdar och fjäderfäanläggningar. Risken är att viruset genom fortsatt spridning bland däggdjur utvecklar förmågan till effektiv människa-till-människa-smitta, något som ännu inte har skett men som skulle kunna utlösa en pandemi.

Svinuppfödning och influensavirus

Grisar spelar en särskild roll som ”blandningskärl” för influensavirus. De kan infekteras av både fågel-, svin- och humana influensastammar samtidigt, och i grisen kan dessa virus utbyta genetiskt material och skapa helt nya varianter. Svininfluensapandemin 2009 (H1N1) är ett tydligt exempel. Viruset uppstod genom en omsortering av genmaterial från fågel-, svin- och humana influensavirus i grisar, och spred sig sedan till människor.

Nipahviruset i Malaysia 1998 illustrerar en annan mekanism. Fruktfladdermöss spred viruset till svinfarmar via frukt som föll ner i grisfållor. Bland grisarna spred sig smittan explosionsartat med infektionsgrader på upp till 100 procent på vissa gårdar, och viruset hoppade sedan över till människor. Nipahvirus har enligt WHO en dödlighet på 40 till 75 procent hos människor och finns kvar på WHO:s lista över sjukdomar med pandemisk potential.

Antibiotikaresistens: det tysta hotet

Utöver risken för viruspandemier bidrar industriell djurhållning till en annan kris: antibiotikaresistens. Uppskattningsvis två tredjedelar av alla antibiotika som används globalt ges till djur, ofta inte för att behandla sjukdom utan för att kompensera för de ohälsosamma förhållandena i djurfabrikerna och för att påskynda tillväxt. WHO har varnat för att antibiotikaresistens kan leda till en ”postantibiotisk era” där vanliga infektioner åter blir dödliga.

Resistenta bakterier sprids från djur till människor genom livsmedel, vatten och direktkontakt. Den globala förbrukningen av antibiotika inom djurhållningen beräknas öka till över 100 000 ton per år till 2030, en ökning med drygt 11 procent jämfört med 2017. Varje ny generation antibiotika riskerar att tappa sin effekt snabbare ju mer de överanvänds i djurindustrin.

Avskogning och nya kontaktytor

Djurindustrin driver också pandemisk risk indirekt genom avskogning. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) driver jordbruksexpansion nästan 90 procent av all avskogning globalt, varav boskapsbete står för cirka 40 procent. Räknar man in odling av foder, framför allt soja, blir djurindustrins samlade bidrag ännu större. När skogar röjs ökar kontaktytorna mellan vilda djur, boskap och människor, vilket skapar nya möjligheter för virus att korsa artbarriärer. Läs mer om hur djurindustrin påverkar biologisk mångfald.

Ebola, SARS och Nipahvirus har alla kopplats till förstörda livsmiljöer där vilda djur tvingas närmare mänsklig bebyggelse och jordbruksmark. Idag utgör vilda däggdjur bara några få procent av den totala däggdjursbiomassan på jorden. Människor och våra husdjur dominerar fullständigt, en förskjutning som i sig ökar risken för zoonotisk smitta.

Vad kan göras?

FN:s miljöprogram (UNEP) och Internationella boskapforskningsinstitutet (ILRI) identifierar i sin rapport från 2020 tio åtgärder för att förebygga framtida pandemier. Bland de viktigaste rekommendationerna finns att minska efterfrågan på animaliska produkter, stärka övervakningen av livsmedelssystem och anta en ”One Health”-strategi som integrerar folkhälsa, veterinärmedicin och miljövetenskap.

Att minska konsumtionen av animaliska produkter, och särskilt de som kommer från intensiv djurhållning, adresserar flera riskfaktorer samtidigt: det minskar behovet av djurfabriker där virus frodas, det minskar antibiotikaanvändningen i djurhållningen, och det minskar trycket på avskogning. En omställning till växtbaserad kost är därmed inte bara en klimat- och hälsofråga utan också en strategi för att minska risken för framtida pandemier. Läs mer om hur växtbaserad kost kan föda världens befolkning.