Däggdjur och biologisk mångfald: Bara 6 procent av biomassan består av vilda djur

Av all biomassa bland jordens däggdjur utgör vilda arter idag bara omkring 6 procent. Resten, alltså 94 procent, är vi människor och de djur vi föder upp för att äta. En ännu hårdare variant av samma siffra, räknad i kol istället för våtvikt, stannar på cirka 4 procent. Båda studierna är publicerade i Proceedings of the National Academy of Sciences, och båda pekar åt exakt samma håll: lantbruksdjuren har trängt undan de vilda djuren från den planet vi delar.

Jorden har en fast mängd mark och biomassa. Varje hektar som fylls med kor, grisar och får är en hektar som inte längre kan hysa rådjur, vargar, elefanter eller några andra vilda arter. Det är inte komplicerat. Det är fysik och ekologi. När lantbruksdjuren breder ut sig trängs de vilda djuren undan. Det är kärnan i krisen för biologisk mångfald.

Den pedagogiska grunden: varför boskap och vilda djur konkurrerar om samma utrymme

För att förstå varför den biologiska mångfalden kollapsar är det enklast att tänka på jorden som en begränsad tårta. Tårtan består av ett fast antal hektar mark, en fast mängd biomassa och en fast mängd primärproduktion från växter. Alla däggdjur på planeten, vilda som tama, måste få plats i den tårtan.

För 10 000 år sedan bestod tårtan nästan uteslutande av vilda däggdjur. Idag ser bilden ut precis tvärtom. Ungefär en tredjedel av jordens isfria och ökenfria landyta används nu till betesmark eller foderodling, vilket är kärnan i djurindustrins enorma markanvändning. Ekosystem som tidigare försörjde vilda populationer producerar istället nötkött och soja till djurfoder. Skogar har avverkats, savanner har plöjts och våtmarker har dränerats. Varje steg i den utvecklingen har ersatt vilda däggdjur med tama.

Det är ingen mystisk process. Två däggdjur kan inte leva på samma hektar samtidigt, och om det hektaret är inhägnat och fullt av kor finns det ingen plats för hjortar, hararter, rovdjur eller smågnagare. Ju större andel av planeten vi fyller med lantbruksdjur, desto mindre plats blir över till allt annat levande. Forskarna kallar det habitatförlust, men det är i grunden en undanträngning.

Detta är inte ett tekniskt detaljproblem. Det är den enskilt största drivkraften bakom utrotningen av vilda ryggradsdjur på land idag, något som ny forskning i Nature Food har visat med extraordinär tydlighet. Kor och får driver global artutrotning hundra gånger värre än baljväxter per gram protein.

Greenspoon 2023: 6 procent vilda däggdjur, räknat i våtvikt

Den första centrala studien i sammanhanget är The global biomass of wild mammals, publicerad i PNAS i mars 2023. Forskargruppen under ledning av Lior Greenspoon vid Weizmann-institutet byggde den första heltäckande kartan över däggdjurens biomassa på jorden, uttryckt i våtvikt. Fördelningen ser ut så här:

Av den totala däggdjursbiomassan är alltså ungefär 6 procent vilda djur, och bara 2 procent är vilda landdäggdjur. Lantbruksdjuren ensamma väger ungefär trettio gånger mer än alla vilda landdäggdjur tillsammans. Människan som art väger runt tjugo gånger mer än alla vilda landdäggdjur.

Författarna konstaterar att det idag finns runt 3 kg vilda landdäggdjur per människa på jorden. Tre kilo. Det är mindre än en medelstor gädda. Per människa. Det är den omfattning som ryggradsdjurens vilda biomassa har krympt till.

Bar-On, Phillips och Milo 2018: 4 procent vilda däggdjur, räknat i kol

Greenspoon-studien bygger vidare på och bekräftar en ännu mer citerad analys från samma institut, The biomass distribution on Earth, som publicerades i PNAS 2018. Bar-On, Phillips och Milo gjorde då det första försöket att uttrycka allt levande på jorden i gemensam valuta, nämligen gigaton kol (Gt C). Det är den enhet som ekologer använder när de vill jämföra biomassa över olika livsformer.

För däggdjuren fick de följande siffror:

• Lantbruksdjur (främst kor och grisar): cirka 0,1 Gt C
• Människor: cirka 0,06 Gt C
• Vilda däggdjur (land och hav sammanlagt): cirka 0,007 Gt C

Det betyder att vilda däggdjur står för ungefär 4 procent av den totala däggdjursbiomassan när man räknar i kolvikt. Lantbruksdjuren ensamma väger runt fjorton gånger mer än alla världens vilda däggdjur tillsammans. Den lilla skillnaden gentemot Greenspoon 2023 (4 procent respektive 6 procent) beror nästan helt på enheten, inte på verkligheten. Båda studierna beskriver samma tillstånd.

Det riktigt chockerande i Bar-On-studien är det historiska perspektivet. Sedan människan blev en ekologisk dominant har den totala mängden vilda däggdjur minskat med en faktor sex. Samtidigt har den totala däggdjursbiomassan ungefär fyrdubblats, eftersom människor och boskap har exploderat i antal. På några tusentals år har mänskligheten inte bara lagt till sig själv i ekosystemet, vi har till stor del ersatt det.

Varför ser det ut så här: 83 procent av jordbruksmarken används till djur

Om biomassasiffrorna visar resultatet, så visar markanvändningen mekanismen. I Poore och Nemeceks stora metaanalys i Science 2018, baserad på nästan 40 000 gårdar i 119 länder, kartlades fotavtrycket från världens livsmedelsproduktion. Resultatet är lätt att minnas och svårt att ignorera:

• 43 procent av jordens isfria och ökenfria landyta används till jordbruk.
• 83 procent av den jordbruksmarken används till animaliska livsmedel, det vill säga bete och foderodling.
• Animalierna levererar bara cirka 18 procent av världens kalorier och 37 procent av proteinet.

Översatt till vardagsspråk: djurhållningen tar det allra mesta av marken men ger tillbaka en liten del av näringen. Det är den obalansen som gör att vilda populationer trängs undan. Varje hamburgare, varje kycklingfilé och varje liter mjölk kräver mark som annars skulle kunna vara skog, savann, våtmark eller prärie där vilda arter faktiskt kan leva. Samma mekanism syns när man räknar på matens klimatpåverkan: det är animalierna som står för den stora delen av både klimat och biologisk mångfald.

Därför drog Brian Machovina, Kenneth Feeley och William Ripple i den uppmärksammade översiktsartikeln Biodiversity conservation: The key is reducing meat consumption (Science of the Total Environment, 2015) den sammanfattande slutsatsen att animaliekonsumtionen är den enskilt största negativa kraften mot bevarandet av terrestra ekosystem och biologisk mångfald. Författarna rekommenderar att den globala kosten i snitt bör bli runt 90 procent växtbaserad. Det är inte en livsstilsåsikt. Det är en slutsats från ekologisk matematik, och den går helt i linje med den planetära hälsodieten som EAT Lancet 2.0 beskriver.

Populationerna rasar: WWF Living Planet Index visar 73 procents minskning

Om biomassasiffrorna beskriver hur fördelningen ser ut just nu, så beskriver Living Planet Index riktningen. WWF Living Planet Report 2024 bygger på nästan 35 000 övervakade populationer av 5 495 vertebratarter och visar att de studerade vilda populationerna i snitt har krympt med 73 procent mellan 1970 och 2020.

WWF är tydliga med vad den viktigaste drivkraften är. Habitatförlust och förändrad markanvändning, till allra största del kopplat till livsmedelsproduktionen, pekas ut som det enskilt största hotet. Klimatförändringar, jakt och invasiva arter kommer därefter. Vi lever alltså inte bara mitt i en klimatkris, vi lever mitt i en tyst utrotning som i första hand drivs av det vi lägger på tallriken.

Vad består den kvarvarande vilda biomassan av?

När man tittar närmare på vilka djur som faktiskt utgör de 20 miljoner ton vilda landdäggdjur som är kvar framträder en annan obekväm sanning: även den resten är väldigt ojämnt fördelad. Enligt Greenspoon med flera står följande tio arter tillsammans för cirka 40 procent av all vild landdäggdjursbiomassa.

Partåiga hovdjur, alltså hjortar och svindjur, står för ungefär hälften av all vild landbiomassa. Den samlade vikten av alla cirka 1 200 fladdermusarter är ungefär lika stor som den samlade vikten av de tre elefantarterna, vilket säger något om hur få stora vilda djur som finns kvar på land.

Några jämförelser som verkligen sätter proportionerna i perspektiv:

• Världens domesticerade grisar väger runt 40 miljoner ton. Det är nästan dubbelt så mycket som alla vilda landdäggdjur tillsammans.
• Världens tamhundar väger runt 20 miljoner ton. Det är ungefär lika mycket som alla vilda landdäggdjur tillsammans.
• Världens tamkatter väger runt 2 miljoner ton. Det är ungefär dubbelt så mycket som alla afrikanska savannelefanter tillsammans, och fyra gånger så mycket som alla älgar tillsammans.

Det räcker alltså med sällskapsdjur och matdjur för att totalt överskugga det vilda djurlivet i ren massa. Det är den värld vi har byggt.

Haven: valfångstens långa skugga

Vilda marina däggdjur väger ungefär dubbelt så mycket som de landlevande, trots att arterna är betydligt färre. Bardvalar står för mer än hälften av all marin däggdjursbiomassa. De tre största bidragsgivarna är finvalen (cirka 8 miljoner ton), kaskelotvalen (cirka 7 miljoner ton) och knölvalen (cirka 4 miljoner ton).

Den industriella valfångsten under 1900-talet utplånade en stor del av de ursprungliga valpopulationerna. Bar-On-studien uppskattar att den globala biomassan av marina däggdjur har minskat ungefär femfaldigt på grund av jakt. Haven fungerar fortfarande som en sorts sista tillflyktsort för stora vilda däggdjur, men trycket från fiske, undervattensbuller, plastnedskräpning och klimatförändringar ökar stadigt.

Lösningen är enklare än den låter: växtbaserad omställning frigör enorma ytor

Den verkliga anledningen till optimism i den här statistiken är att marken återhämtar sig när vi slutar använda den till djurfoder. I en hypotetisk värld där alla gick över till en helt växtbaserad kost skulle jordbruksmarken globalt kunna krympa från runt 4,1 miljarder hektar till cirka 1 miljard hektar. Det är en minskning på ungefär 75 procent, motsvarande en yta större än USA, Kina, Australien och EU tillsammans. Beräkningen är gjord av Poore och Nemecek utifrån samma datamaterial som ligger till grund för 83-procentssiffran ovan.

Det är den frigjorda ytan som gör rewilding möjlig i stor skala. Rewilding innebär att man låter ekosystem återhämta sig, ofta med hjälp av återintroducerade nyckelarter, och det är bland det snabbaste och billigaste sättet att bygga tillbaka vilda populationer. Forskning visar att en fjärdedel av Europa skulle kunna bli vilt igen, men bara om matsystemet samtidigt går i växtbaserad riktning. Hela poängen är att om vi slutar odla foder kan vilda arter flytta tillbaka till sin del av tårtan.

Det betyder att matsystemet i sin helhet måste växla över i växtbaserad riktning och att jordbrukspolitik, skattesystem och offentlig upphandling behöver styra i samma riktning. Danmark har visat att det är politiskt möjligt genom att kombinera köttskatt med ambitiösa naturskyddsmål i sitt gröna trepartsavtal, och även Klimatpolitiska rådet föreslog en köttskatt i sin rapport 2025.

Slutsats: biologisk mångfald är en markfråga, och markfrågan är en matfråga

Tre oberoende bevisspår pekar åt exakt samma håll. Biomassaräkningen säger att 6 procent (Greenspoon 2023) respektive 4 procent (Bar-On 2018) av däggdjursmassan är vilda. Markräkningen säger att 83 procent av jordbruksmarken går till animalier (Poore och Nemecek 2018). Populationsräkningen säger att vilda vertebratpopulationer i snitt har minskat med 73 procent på 50 år (WWF 2024). Alla tre siffror beskriver samma fenomen från olika håll: lantbruksdjuren har trängt undan det vilda djurlivet från jordens ytor och ekosystem.

Det innebär att biologisk mångfald i grunden är en fråga om hur vi använder marken, och att markanvändningen i grunden är en fråga om vad vi äter. Det går inte att rädda vilda däggdjur utan att krympa djurhållningen. Ingen teknisk lösning, ingen certifiering och ingen genväg ändrar den matematiken.

Därför är omställningen till ett växtbaserat matsystem inte bara ett klimatärende. Det är ett av de allra viktigaste verktygen vi har för att ge vilda arter utrymme att leva, andas och återhämta sig. Varje måltid där animalier byts mot baljväxter, spannmål och grönsaker är en liten bit mark som ges tillbaka till planetens övriga invånare.

Kom ihåg principen. Vilda djur behöver plats. Plats är mark. Mark som vi fyller med boskap är mark som vi tar ifrån vilda arter. Det är hela sambandet på en rad.