PLATE:s nya rapport visar att Sveriges jordbruk producerar mat för långt fler än tio miljoner människor. Problemet är att hälften av resurserna går till djur som gör oss mer sårbara, inte tryggare. En analys av Hållbart Matsystem.

Rapporten ”Räcker maten? En analys av Sveriges näringsmässiga försörjningsgrad” av Rasmus Einarsson och Elin Röös vid SLU publicerades av PLATE i mars 2026.

En siffra som förändrar debatten

I den svenska beredskapsdebatten hörs ständigt att ”varannan tugga är importerad”. Det låter alarmerande. Men siffran bygger på ekonomiskt värde, inte på näring. Kaffe, kakao, vin och ost driver upp importandelen utan att säga något om huruvida vi kan mätta oss.

Forskarna Rasmus Einarsson och Elin Röös vid SLU har räknat på ett annat sätt. De mäter vad de kallar näringsmässig försörjningsgrad: hur mycket energi, protein och fett det svenska jordbruket faktiskt producerar i förhållande till befolkningens behov. Resultaten är slående. Sverige producerar 150 till 200 procent av energibehovet, 200 till 250 procent av proteinbehovet och 110 till 140 procent av fettbehovet. Det räcker för att mätta 15 till 20 miljoner människor med energi, och förse 20 till 25 miljoner med protein. Vi är drygt tio miljoner.

Ändå finns det fog för oro. Inte för att Sverige producerar för lite, utan för att vi producerar fel saker för fel mottagare.

Hälften av maten går aldrig till människor

Svensk åkermark producerar livsmedelsgrödor motsvarande 5 300 kcal per person och dag. Det är mer än dubbelt så mycket som en vuxen behöver. Men animalieproduktionen tar en stor andel spannmål, trindsäd och rapsfröer som foder. Efter den avräkningen återstår 4 000 kcal. Djurhållningen förbrukar alltså 1 300 kcal per person och dag av mat som i princip kunde nå tallriken direkt.

Siffran för protein är minst lika talande: 50 procent av allt protein som skördas från svensk åkermark går till djurfoder. Gris och fjäderfäproduktionen förbrukar dubbelt så mycket ätbart protein i foder som de producerar i kött och ägg. Vall upptar 40 procent av åkermarken, mark som i många fall kunde producera livsmedel direkt. Rapportens egna beräkningar visar att livsmedelsgrödor kan producera väsentligt mer ätbar näring per hektar än vad mjölkproduktionen gör.

Det är ett system byggt för att förlora näring, inte skapa den.

Beredskapens svagaste länk

Förespråkarna för ökad djurproduktion motiverar den ofta med beredskap. Men rapporten visar att det intensiva djurbruket inte stärker beredskapen. Det underminerar den.

”Gris-, fjäderfä- och mjölkproduktion är känsliga även för kortvariga elavbrott. Utan fungerande ventilation kan ammoniak snabbt nå skadliga eller dödliga nivåer, särskilt för fjäderfä, och mjölkproduktionen är beroende av el för både mjölkning och kylning.”

s. 28

Storskaliga gårdar är dessutom beroende av täta foderleveranser, ofta med importerade insatsvaror. Risken för smittsamma djursjukdomar tillkommer som ytterligare en osäkerhetsfaktor. Det här är inte ett system som tål störningar. Det är ett system som förutsätter att inga störningar inträffar.

Rapporten drar slutsatsen rakt:

”Det finns mer resurseffektiva och mindre störningskänsliga sätt att garantera tillgången på nödvändiga livsmedelsråvaror vid kris än att expandera animalieproduktionen.”

s. 4

En detalj i rapporten gör det hela konkret. Efter skörd innehåller svenska foderlager energi motsvarande 270 dagars behov och protein för 190 dagars behov för hela befolkningen. Det är Sveriges verkliga strategiska reserv. Men den krymper dag för dag i takt med att djuren konsumerar fodret. Vid en långvarig kris äter vi bokstavligt talat upp beredskapslagret genom att hålla det intensiva djurbruket igång.

Det vi verkligen saknar

Medan åkermarken upptas av foder avslöjar rapporten var den faktiska bristen finns: frukt, grönsaker och baljväxter. Den svenska produktionen motsvarar bara 110 gram frukt och grönt per person och dag. De nordiska näringsrekommendationerna anger 500 till 800 gram. Trindsäd, alltså bönor, linser och ärter, produceras för livsmedel i praktiken inte alls; i stort sett hela skörden går till just djurfoder.

Det är alltså inte protein eller kalorier Sverige saknar. Det är precis de livsmedel som forskningen pekar ut som avgörande för folkhälsan. Och det är den produktion som systematiskt trängs undan av ett jordbruk organiserat kring djurfoder.

Växtbaserat är mer krisfast

Rapportens viktigaste slutsats för den som vill förstå framtidens livsmedelssystem handlar om vad som faktiskt fungerar i kris:

”Generellt är vegetabilieproduktion mer resurseffektiv än animalieproduktion, eftersom omvandlingen av foder till animaliska livsmedel innebär betydande energiförluster. En livsmedelsförsörjning med en större andel vegetabilier och en mindre andel animalier kan därför bidra till att tillgängliga resurser räcker längre i en utdragen krissituation.”

s. 31

Det här är inte en ideologisk position. Det är en beräkning. Varje kalori som tar omvägen genom en gris eller en kyckling kostar mer energi, mer mark och mer sårbarhet. I en kris med brist på drivmedel, el och insatsvaror blir den kalkylen avgörande.

Ändå sammanfattar rapporten den dominerande politiska linjen i en mening som borde provocera:

”Snarare bör arbetet riktas in på ’rätt produktion’ med fokus på tillräckligt näringsvärde, resurseffektivitet och robusthet mot störningar.”

s. 4

”Rätt produktion” i stället för ”ökad produktion”. Forskarna vid SLU säger det diplomatiskt. Vi på Hållbart Matsystem säger det rakt ut: ett växtbaserat livsmedelssystem skulle frigöra den åkermark som idag producerar foder, styra om den till grönsaker, baljväxter och annan mat för människor, och skapa ett system som kräver färre insatsvaror, klarar fler störningar och dessutom drastiskt minskar jordbrukets klimatpåverkan.

Frågan vi borde ställa

Rapporten visar att maten räcker. Den räcker med bred marginal. Men den visar också att 85 procent av den svenska animalieproduktionen utgörs av gris, fjäderfä och intensiv mjölk, system som kräver konstant tillförsel av el, importerat foder och fungerande logistik för att inte kollapsa. Att bygga en nations livsmedelsberedskap på den grunden är inte försiktighet. Det är risktagande.

Frågan borde inte längre vara om Sverige kan mätta sig själv. Det kan vi. Frågan är varför vi fortsätter att organisera jordbruket kring djurfoder, när all tillgänglig data pekar mot att ett växtbaserat system vore säkrare, hälsosammare och mer motståndskraftigt. Det finns konkreta politiska förslag för hur den omställningen kan göras. Det som saknas är viljan att börja.