Vi brukar prata om vatten som om det vore gratis och oändligt. Det är det inte. Animalieproduktionen pressar Sveriges och Europas vatten från två håll samtidigt. Den förgiftar haven med kväve och fosfor som göder giftalger och den ökar trycket på sötvattnet i en världsdel där torkan blir vanligare för varje år. Båda problemen toppar på sommaren.

Den här analysen samlar de hårda siffrorna från Europeiska miljöbyrån, EU-kommissionen, HELCOM (Helsingforskommissionen, det mellanstatliga samarbete som sedan 1974 förvaltar Östersjöns miljö och där alla nio Östersjöländer samt EU ingår) och svenska myndigheter. Slutsatsen är obekväm men entydig. Så länge stora delar av Europas åkermark och vatten går till att föda upp djur i stället för att odla mat direkt till människor blir det svårare att minska både näringsläckaget och trycket på vattenresurserna. Lösningen finns på tallriken och i baljväxterna.

Två kriser, en orsak

Övergödning och vattenbrist låter som motsatser. Det ena handlar om för mycket näring i vattnet, det andra om för lite vatten. Ändå har de samma orsak. Att föda upp djur kräver foder och foder kräver gödslade åkrar och i många länder konstbevattning. Gödseln läcker kväve och fosfor, vilket driver övergödningen, samtidigt som odlingen av fodret tär på sötvattnet. Lägg därtill att djuren själva dricker och att slakterier och mejerier förbrukar vatten, så blir bilden tydligare.

När det gäller jordbrukets kväve- och ammoniakbelastning i EU är djurhållningen den helt dominerande drivkraften. Foderodlingen och animalieproduktionen ökar trycket på sötvattnet i ett Europa där vattenbristen redan förvärras.

Europeiska miljöbyrån slår fast saken i sin största kartläggning av vattnet hittills, Europe’s state of water 2024, som omfattar mer än 120 000 vattenförekomster. Jordbruket är den största enskilda belastningen på både ytvatten och grundvatten i EU och beskrivs som Europas klart största nettoförbrukare av vatten.

I dag når bara 37 procent av EU:s ytvatten god eller hög ekologisk status. Diffusa föroreningar från jordbruket påverkar 29 procent av ytvattnen och 32 procent av grundvattnen.

Övergödningen: 73 procent av jordbrukets påverkan på EU:s vattenmiljö kommer från djurhållningen

Det går att peka exakt på var problemet sitter i jordbruket. EU-kommissionens eget forskningscentrum publicerade redan 2015 studien Impacts of European livestock production. Den visar att djurhållningen ensam står för 73 procent av jordbrukets bidrag till övergödning av vatten i EU, alltså både kväve och fosfor.

Djurindustrin svarar för 80 procent av jordbrukets försurande luftföroreningar och upptar 28 procent av EU:s totala landyta. När EU-kommissionen utvärderade nitratdirektivet, som antogs 1991, konstaterade den att djurproduktionen står för uppskattningsvis 81 procent av jordbrukets kvävetillförsel till vattnen och 87 procent av ammoniakutsläppen.

I Sverige är mönstret detsamma. Sveriges första nationella kvävebudget, framlagd av IVL Svenska Miljöinstitutet och Stockholms universitets Östersjöcentrum 2026, visar att 60 procent av allt kväve som vi människor släpper ut i Egentliga Östersjön kommer från jordbruket. Det handlar om ungefär 14 000 ton per år.

Cirka 8 900 ton når havet via grundvatten och vattendrag från åkrarna. Ytterligare cirka 4 900 ton sprids via luften som ammoniak från djurstallar och gödselhantering. Eftersom omkring 70 procent av den svenska åkermarken används för att odla djurfoder och jordbruket står för nära 90 procent av Sveriges ammoniakutsläpp leder båda vägarna tillbaka till mjölken, osten, äggen och köttet. Hela kedjan beskrivs i vår artikel Mat och övergödning.

Samma mönster syns i den nationella källfördelningen. Enligt Sveriges vattenmiljö, som bygger på Havs- och vattenmyndighetens underlag, är jordbruket den enskilt största mänskliga källan och står för 51 procent av allt kväve och 35 procent av all fosfor som når svenska hav via vattendrag.

Trots decennier av åtgärder ökade kvävebelastningen från svenska vattendrag till Egentliga Östersjön under perioden 2010 till 2020. Branschens favoritargument att den hela tiden blir effektivare håller alltså inte. Större skördar per hektar har tvärtom gått hand i hand med ökat läckage.

På sommaren visar sig övergödningen från sin värsta sida

Nu när sommaren närmar sig syns konsekvenserna tydligast. När vattnet blir varmt och näringen finns kvar exploderar cyanobakterierna, de giftiga blågrönalgerna, i blomningar som ofta toppar i juli och augusti. De drivs av överskottet av fosfor i havsvattnet, ett överskott som jordbruket och djurhållningen har bidragit till att bygga upp. När algerna dör och sjunker till botten förbrukas syre vid nedbrytningen. Resultatet blir döda bottnar där nästan inget liv kan finnas.

Omfattningen är svindlande. Enligt SMHI:s rapport om syresituationen i Östersjön 2024 var ungefär 34 procent av bottenarealen drabbad av syrebrist och omkring 18 procent var helt syrefri, en yta på över 60 000 kvadratkilometer. Det är en kraftig försämring jämfört med perioden 1960 till 1999, då i genomsnitt 5 procent av bottnarna var helt syrefria. Europeiska miljöbyrån bekräftar att Östersjön är Europas mest drabbade hav. I EEA:s bedömning klassas 99 procent av den bedömda Östersjöytan som ett problemområde för övergödning, mer än något annat europeiskt hav.

Bakom siffrorna står djurindustrin. Enligt Baltic Eye vid Stockholms universitets Östersjöcentrum finns det i hela Östersjöns avrinningsområde 23 miljoner grisar, 16 miljoner kor och 244 miljoner kycklingar. Tillsammans producerar de varje år stallgödsel som innehåller omkring 2 miljoner ton kväve och 0,4 miljoner ton fosfor, ungefär tre gånger så mycket näring som regionens hushållsavlopp. Så länge dessa enorma gödselmängder finns kvar i systemet får Östersjön betala priset, som giftiga algblomningar, badvatten som kan bli hälsovådliga och bottnar där livet kvävs.

Vattenbristen: djuren dricker och fodret bevattnar

Den andra halvan av problemet är att djurindustrin också har ett mycket stort vattenavtryck. Att producera ett kilo nötkött kräver i genomsnitt omkring 15 400 liter vatten. Ett kilo baljväxter ligger på omkring 4 000 liter. Räknat per gram protein har nötkött ett vattenavtryck som är ungefär sex gånger större än baljväxternas, medan mjölk, ägg och kyckling ligger omkring 1,5 till 1,8 gånger högre.

Invändningen från branschen lyder att det mesta av nötköttets vattenavtryck är grönt vatten, alltså regn som ändå faller, medan bara några få procent är blått vatten. Det är sant att regn utgör merparten av vattenavtrycket från svenska betande kor. Men invändningen missar tre saker:

• Det blå vattnet göms i fodret. Svenska djur äter omkring 200 000 ton importerad soja om året. En stor del av världens sojaodling sker i Sydamerika, bland annat Brasilien, ofta på konstbevattnad mark i regioner som redan har ont om vatten.
• Kraftfoder är törstigare än gräs. Det blå vattenavtrycket i kraftfoder är mångdubbelt högre än i grovfoder som gräs. Ju mer spannmål och soja djuren äter, desto mer sötvatten går det åt.
• Det grå vattnet är ett mått på hur mycket föroreningar produktionen släpper ut. Foderodlingen och gödseln läcker kväve och fosfor ut i åar och hav. Ju mer näring som läcker, desto mer rent vatten skulle krävas för att späda ut det till en ofarlig nivå och desto större blir det grå vattenavtrycket.

Vattenbristen är inte längre ett problem för andra länder. Europeiska miljöbyrån rapporterar att vattenbrist drabbade 28 procent av EU:s yta och 32 procent av befolkningen under minst en säsong 2023. Globalt går omkring 70 procent av allt sötvatten som människan tar ut till jordbruket.

Vattenbristen i EU intensifieras under sommarhalvåret, genom en kombination av torrt väder och mer bevattning. Cypern, Malta, Grekland, Rumänien, Portugal, Italien och Spanien är de mest drabbade länderna.

I Sverige utgör jordbrukets andel av den totala vattenanvändningen mindre än 5 procent, men den siffran döljer stora regionala skillnader. I sydöstra Sverige, på Öland, Gotland och i delar av Skåne, är konkurrensen om vattnet redan i dag påtaglig och sommaren 2025 varnade SMHI för risk för vattenbrist i ett tiotal län. När dricksvatten, bevattning och djurhållning ska samsas om samma sinande grundvatten är det en högst svensk fråga vad vattnet ska räcka till.

Baljväxter: en bråkdel av vattnet och kväve ur luften

Det finns ett alternativ som löser båda problemen på en gång. Baljväxter som bönor, ärter, linser och åkerböna kräver bara en bråkdel av vattnet jämfört med kött och de har en egenskap som nästan inga andra grödor har. Genom symbios med kvävefixerande bakterier i rötterna fångar de in kväve direkt ur luften.

En åkerböna binder typiskt 100 till 200 kilo kväve per hektar och år och klöver i en vall uppemot 200 till 300 kilo. Tillsammans fixerar EU:s baljväxter uppskattningsvis 800 000 ton kväve varje år, kväve som annars hade behövt tillverkas som konstgödsel med fossil energi och som sedan riskerar att läcka ut.

Det betyder mindre konstgödsel, mindre stallgödsel och därmed mindre kväve som rinner ut i vattendragen. Vi har utvecklat detta i Byt köttet mot bönor och stoppa kväveläckaget och i analysen om hur ett växtbaserat livsmedelssystem kan halvera konstgödseln.

Poängen är enkel. Varje kilo bönor, linser eller ärter som äts direkt av människor i stället för att omvandlas till kött eller mejeri sparar både mark och vatten och eliminerar hela den kväveintensiva foderkedjan.

Vad detta betyder för Sverige

Sverige har bundit sig internationellt för att skydda Östersjön. Genom HELCOM och Baltic Sea Action Plan har länderna enats om nationella tak för hur mycket kväve och fosfor som får tillföras varje havsbassäng som exempelvis Egentliga Östersjön, Finska viken och Ålands hav.

Sverige överskrider redan i dag taket för Egentliga Östersjön. Samtidigt vill riksdagens livsmedelsstrategi 2.0 öka animalieproduktionen med 15 till 25 procent till 2035. Att låta en redan övergödande sektor växa är inte förenat med Sveriges löften om havet.

Vattenfrågan gör motsägelsen ännu skarpare. I ett land där sydöstra delarna får återkommande bevattningsförbud och där SMHI varnar för vattenbrist sommar efter sommar är det orimligt att binda upp allt mer mark och vatten till foderproduktion. Sverige importerar dessutom omkring 339 500 ton mineralgödsel om året, varav ungefär tre fjärdedelar kommer från Finland. Fosforn i den gödseln är en ändlig resurs som väntas nå sin globala topp inom 15 till 70 år. Ju mer vi förlitar oss på djurfoder och konstgödsel, desto mer sårbart blir det svenska livsmedelssystemet. Ett växtbaserat system skulle i stället stärka självförsörjningen, något vi har beskrivit i analysen om hur Sverige kan bli självförsörjande på protein.

Övergödningen belastar dessutom svenska skattebetalare även på ett annat sätt som sällan syns i debatten. Ju mer animaliskt protein vi äter, desto mer kväve hamnar i avloppet och desto hårdare belastas reningsverken. Ryaverket i Göteborg, Nordens största, har investerat hundratals miljoner kronor i utbyggd kväverening i takt med stigande kvävemängder i avloppsvattnet, en belastning där den höga animaliekonsumtionen är en bidragande faktor.

Vårt krav

Regeringen bör sätta ett nationellt mål om halverad animaliekonsumtion till 2030 och flytta jordbruksstödet från animalier till växtbaserade produkter. Det är den enda åtgärd som angriper både vattenbristen och övergödningen vid roten samtidigt.

Tekniska åtgärder på gårdsnivå, fånggrödor och bättre gödselspridning hjälper, men de räcker inte så länge 70 procent av åkermarken går till foder. EU:s eget mål inom Farm to Fork om att halvera näringsförlusterna och minska gödselanvändningen med 20 procent till 2030 går inte att nå utan att minska djurhållningen. En studie i Nature Food från 2025 visar att 20 procent mindre konstgödsel bara sänker kväveöverskottet i EU med 10 till 16 procent, alltså långt ifrån halveringsmålet. Den stora hävstången sitter i hur många djur vi föder upp.

Pengarna finns redan i systemet, fast på fel ställe. EU:s jordbruksstöd ger i dag nötkött 580 gånger mer stöd per kilo protein än baljväxter, något vi har granskat i analysen om EU:s jordbruksstöd. Att vrida om det stödet mot baljväxter och växtbaserad mat skulle minska kväveläckaget, spara vatten och stärka beredskapen i ett enda grepp. En matskatteväxling som gör det dyrare att äta det som skadar mest och billigare att äta det som skadar minst skulle peka konsumtionen åt samma håll.

Slutord

Vatten är den resurs vi tar mest för given och som djurindustrin sliter hårdast på, från två håll samtidigt. I sommar kommer giftalgerna att blomma i Östersjön medan brunnar sinar i sydöstra Sverige och båda problemen pekar tillbaka på samma sak. Ett matsystem byggt på att odla foder till djur i stället för mat till människor. Det går att vända. Baljväxterna kräver en bråkdel av vattnet och göder sig själva med kväve från luften. Valet är politiskt och Östersjön väntar inte.