Varje år lägger EU:s offentliga institutioner uppskattningsvis 45,8 miljarder euro på mat. EU serverar upp till 54 miljoner människor varje dag i skolor, sjukhus, äldreboenden, universitet, militära anläggningar och fängelser.

En ny rapport från ProVeg International, baserad på en ekonomisk modellering av samtliga 27 medlemsstater, sätter en prislapp på hur maten är sammansatt. Slutsatsen är att om EU styr 85 procent av den offentliga matbudgeten mot växtbaserade livsmedel skulle unionen frigöra ungefär 11,61 miljarder euro per år.

Det handlar om lägre inköpskostnader, mindre miljöskador och färre fall av kostrelaterade sjukdomar. Och timingen för rapporten är perfekt, eftersom flera av de EU-lagar som avgör saken just nu skrivs.

Vad rapporten räknar på

Bryant Research delade upp dagens kostnader för den offentliga maten i tre områden och modellerade sedan vad som händer när budgeten flyttas mot växtbaserat i tre nivåer. Vid 65 procent landar den samlade vinsten på 3,21 miljarder euro per år, vid 75 procent på 7,41 miljarder euro och vid 85 procent på 11,61 miljarder euro. Den högsta nivån, 85 procent, fördelar sig på 3,16 miljarder euro i direkta budgetbesparingar, 4,37 miljarder euro i minskade miljökostnader och 4,08 miljarder euro i lägre samhälleliga hälsokostnader.

Tre sätt att förstå pengarna

Den första vinsten är den enklaste. Helt växtbaserade måltider kostar enligt rapportens kunskapsöversikt vanligtvis ungefär 25 procent mindre på råvarunivå än måltider med animaliska livsmedel. Det är den direkta budgetbesparingen som frigör utrymme att i stället satsa på kvalitet, till exempel genom ett mål om minst 25 procent ekologiskt.

De 25 procenten gäller råvarunivån, alltså ingredienskostnaden, inte den totala driftskostnaden med personal och utbildning inräknad. Besparingen på upp till 3,16 miljarder euro räcker för att finansiera skolmat åt över 5 miljoner barn.

Den andra och den tredje vinsten kräver ett begrepp som är centralt i hela rapporten: externalitet.

För att sätta siffror på det osynliga använder forskarna två etablerade metoder. Den ena är OECD:s värdering av statistiskt liv, ett sätt att uttrycka vad ett förlorat människoliv kostar samhället i ekonomiska termer. Den andra kallas True Cost Pricing, alltså att räkna in matens fulla samhällskostnad och inte bara butikspriset. Med de glasögonen blir miljövinsten 4,37 miljarder euro per år, vilket motsvarar 8,89 miljoner ton mindre koldioxidekvivalenter, ungefär som att ta bort 4,44 miljoner bilar från Europas vägar.

Att animalieproduktionen dessutom driver problem som inte bara handlar om klimat har vi beskrivit i artikeln om hur djurindustrin orsakar både övergödning och vattenbrist i Sverige och EU.

Hälsan är en av de största posterna

En av de största posterna är hälsan, 4,08 miljarder euro per år, nästan lika mycket som miljövinsten. Till skillnad från budgetbesparingen är hälsovinsten en långsiktig effekt som fasas in i modellen över tid, ofta över 5 till 20 år beroende på sjukdom, snarare än en omedelbar årlig besparing.

Bakgrunden är att dagens kostmönster i offentlig sektor, med för lite grönsaker, baljväxter och fibrer och för mycket kött, driver upp förekomsten av hjärt- och kärlsjukdom, tjocktarmscancer och typ 2-diabetes. IHME:s Global Burden of Disease 2023 tillskriver dessa kostmönster över 130 000 förtida dödsfall per år i EU27. Det är ett förtida dödsfall var fjärde minut. Av dessa kopplas ungefär 69 900 till en kost med mycket rött kött och ungefär 60 700 till en kost med mycket processat kött.

Enligt WHO:s europeiska fetmarapport lever dessutom nästan 60 procent av de vuxna och nära 30 procent av barnen i WHO:s Europaregion med övervikt eller fetma. Rapporten pekar på att en ombalanserad skolmat på längre sikt skulle kunna ge 396 187 färre framtida fall av fetma hos vuxna. Att invändningarna mot mer växtbaserad skolmat sällan håller för granskning har vi gått igenom när forskare punkterade argumenten om järnbrist och hungriga skolbarn.

Den smarta delen: en enda regel, inte detaljstyrning

Det vanligaste motargumentet mot hållbar offentlig upphandling är att den blir krånglig och att Bryssel ska tala om för varje skolkök vad det får laga. Här ligger rapportens kanske viktigaste poäng. I stället för detaljstyrda menyer föreslår den en enda lättkontrollerad regel: en bestämd andel av matbudgeten ska gå till växtbaserade livsmedel. Varje medlemsstat behåller då sin matkultur.

Att förskjuta standardvalet mot växtbaserat fungerar dessutom i praktiken, vilket syns i hur sju kommuner i Göteborgsregionen gjorde vegetariskt till standardval på konferenser.

Fem förslag för att fånga vinsten

Runt budgetregeln lägger rapporten fem konkreta politiska paket:

• Ändra EU:s upphandlingsdirektiv så att kriteriet lägsta pris ersätts av en hållbarhetsviktad bedömning, med minst 60 procent vikt på hållbarhet, ett tak på 30 procent för pris och krav på livscykelanalys, samt ett mål om minst 25 procent ekologiskt.
• Reformera EU:s skolprogram så att baljväxter och berikade osötade växtdrycker blir stödberättigade kategorier, vid sidan av frukt och mejeri.
• Vidareutbilda kockar i offentlig sektor via Europeiska socialfonden Plus, så att de kan laga näringsmässigt fullständiga växtbaserade menyer.
• Stötta lantbrukare med en omställningsfond och villkorade leveranskontrakt som minskar risken vid övergången till livsmedelsklassat växtprotein.
• Inför beteendepuffar som bevarar valfriheten, däribland växtbaserade förval, strategisk menyplacering och smakfokuserad märkning.

Vad detta betyder för EU

Rapporten visar att förslagen inte krockar med unionens strategiska prioriteringar utan tvärtom stärker dem. En växtbaserad inriktning skapar stabil efterfrågan på EU-odlade baljväxter, vilket bygger upp strategiskt proteinoberoende och minskar beroendet av importerat foder.

Vårt krav

EU bör införa ett bindande mål för andelen växtbaserade livsmedel i den offentliga upphandlingen, på samma sätt som unionen redan har infört bindande mål för rena fordon.

Det är en av de få mekanismer som samtidigt sänker kostnaderna, minskar miljöskadorna och förbättrar folkhälsan utan att tvinga fram en enda specifik meny i något land. Ett sådant mål bör skrivas in när upphandlingsdirektivet nu görs om, med kriteriet ”most advantageous tender” i botten och ett tak för hur tungt priset får väga.

Detta är dessutom ett ekonomiskt argument lika mycket som ett miljö- och hälsoargument. När rapporten visar att den växtbaserade vägen är billigare faller det vanligaste motståndet: att hållbarhet skulle kosta mer. Tvärtom är det dagens ordning som är dyr, eftersom dess verkliga kostnader bara har skjutits fram i tiden.

Att flytta priset dit det hör hemma är samma princip som ligger bakom matskatteväxling, vilket EU-kommissionens egna vetenskapliga rådgivare har efterlyst och som vi skrivit om i artikeln om kravet på matskatteväxling samt i analysen av varför en köttbrist visar vägen mot en modern matpolitik.