Sveriges livsmedelsstrategi styr rakt in i kollisionen med landets egna klimat- och miljöåtaganden. På regeringens uppdrag har Jordbruksverket föreslagit att antalet djur i svenskt jordbruk ska öka med 15 till 25 procent till 2035. Samtidigt har Sverige förbundit sig till Agenda 2030, med nettonoll 2045 och med EU:s klimatlag. 

Löftena går inte att förena med att skala upp den mest klimatskadliga delen av matsystemet. Livsmedelsstrategin behöver inte justeras. Den behöver rivas upp.

Ett styrdokument som pekar åt fel håll

Den nationella livsmedelsstrategin antogs 2017 och uppdaterades i mars 2025 som Livsmedelsstrategin 2.0.

Redan i den ursprungliga propositionen 2016/17:104 slås fast att ”lönsamheten i animalieproduktionen behöver höjas bl.a. genom ökad produktivitet för att möjliggöra ökad produktion”. I 2.0 har landsbygdsminister Peter Kullgren lagt till att 80 procent av det kött som konsumeras i Sverige ska vara svenskproducerat.

Strategin är det operativa mandatet för Jordbruksverket och länsstyrelserna, och den används av regeringen för att pressa Livsmedelsverket att tona ner kostrådens vetenskapliga slutsatser om minskad köttkonsumtion.

Konflikten med miljöförpliktelserna är absolut

Animalieproduktionen lägger beslag på 77 procent av världens jordbruksmark men producerar 18 procent av kalorierna. I EU står den enligt Nature Food 2024 för 84 procent av livsmedelsproduktionens växthusgasutsläpp.

EU:s klimatråd ESABCC slog i mars 2026 fast att boskapssektorn, inklusive foder och mark, orsakar ungefär 65 procent av jordbrukets klimatutsläpp i unionen. När Jordbruksverket föreslår 15 till 25 procent fler djur är det i praktiken ett förslag på motsvarande ökning av just dessa utsläpp.

Riksrevisionens granskning från 2025 konstaterar att inget av de sju miljömålen som är kopplade till livsmedelsstrategin bedöms nås till 2030. Klimatpolitiska rådet har i öppet brev till regeringen krävt att metan och lustgas från jordbruket prissätts. Strategin nämner ingenting om detta. WWF kallar den ”ännu ett steg tillbaka för natur och klimat”.

Jordbruksverkets devis håller inte

Jordbruksverket arbetar enligt devisen att Sverige ska producera mat ”på ett hållbart och lönsamt sätt”. Formuleringen är oklanderlig, men myndigheten är samtidigt instruerad att skala upp just den produktion som inte är hållbar. Svenskt nötkött har enligt RISE klimatdatabas 56 gånger högre klimatpåverkan per kilo än svenska bönor.

Animalieproduktionen är dessutom extremt sårbar i kris på grund av sitt beroende av importerat kraftfoder. Animalieproduktion är inte hållbar. Växtbaserad livsmedelsproduktion är det.

Politikens uppgift är att göra det hållbara också lönsamt genom omställningsstöd till lantbrukare som vill gå från animalisk till växtbaserad produktion.

Danmark visar vägen

Danmarks gröna trepartsavtal från november 2024 innebär att ungefär 10 procent av landets yta ska naturrestaureras och rewildas till 2045. Det är 250 000 hektar ny skog och 140 000 hektar dränerad jordbruksmark som återställs till natur, finansierat via en grön fond på 40 miljarder danska kronor och en koldioxidskatt på djurhållningens utsläpp från 2030.

Reformen har lantbrukssektorns stöd eftersom den kombinerar styrmedel med generöst omställningsstöd. Sverige har samma utmaningar som Danmark och ännu större arealer dränerad torvmark att återställa. Det som saknas är det politiska beslutet.

Pengarna finns

82 procent av EU:s jordbruksstöd går till animaliska livsmedel, vilket motsvarar nästan en fjärdedel av hela EU:s budget.

Enligt rapporten CAP at the Crossroads från Foodrise 2026 fick nötkött och lamm 580 gånger mer i CAP-stöd än baljväxter under 2020. EU:s klimatråd har krävt att subventionerna slopas och att pengarna riktas om till omställning.

Jordbruksstödet bör riktas om från kött till rewilding. Sveriges fortsatta höjningar av stöd till animalieproduktion går i motsatt riktning.

Slutsats

Så länge livsmedelsstrategin har ökad animalieproduktion som operativt mål kommer Jordbruksverket och länsstyrelserna att tvingas arbeta mot Sveriges egna klimatåtaganden.

Danmark har visat att en annan väg är politiskt möjlig med lantbrukssektorns stöd: koldioxidskatt i produktionsledet, omställningsstöd finansierat av återförda intäkter, storskalig naturrestaurering och en handlingsplan för växtbaserade livsmedel.

Sverige behöver inte en revidering. Sverige behöver en ny strategi med växtbaserad inriktning. Riv upp den gamla.