Lev Tolstoj: Etikens första steg är vegetarianism

Besöket på slakthuset

För några dagar sedan besökte jag slakthuset i vår stad Tula. Det är byggt enligt det nya, förbättrade system som numera används i storstäderna för att djuren ska lida så lite som möjligt. Det var en fredag, två dagar före pingst. Arbetet var i full gång.

Länge hade jag velat se verkligheten bakom slakthusets väggar, den verklighet som så ofta kommer upp när vegetarianismen diskuteras. Men jag hade skämts, så som man skäms för att gå och betrakta ett lidande man vet ska ske men inte kan förhindra. Därför hade jag skjutit upp besöket gång på gång.

Samtal med en slaktare

För en tid sedan råkade jag träffa en slaktare. Han var på väg tillbaka till Tula efter att ha hälsat på sina föräldrar. Han var ännu inte särskilt erfaren. Hans uppgift var framför allt att sköta kniven. Jag frågade om han inte tyckte synd om djuren han dödade. Svaret var det vanliga:

Varför skulle jag tycka synd om dem? Det är nödvändigt.

När jag invände att det inte alls är nödvändigt att äta kött, att det är en lyx, höll han med. Och han medgav att han tyckte synd om djuren.

Men vad ska jag göra? Jag måste ju försörja mig.

Han berättade att han i början hade varit rädd för att döda. Hans far hade under hela sitt liv inte dödat så mycket som en kyckling. De flesta ryssar kan inte döda. De känner medlidande men kallar det för rädsla. Också den här mannen hade varit rädd, men det var han inte längre. Det mesta av arbetet, berättade han, görs på fredagar och pågår då ända till kvällen.

Den pensionerade soldaten

Nyligen talade jag också med en pensionerad soldat som numera arbetar som slaktare. Först blev han förvånad över att jag påstod att det är fel att döda och svarade med de vanliga fraserna. Men sedan höll han med mig:

Särskilt när det kommer in lugna, tama djur. Stackarna litar på en. Det är fruktansvärt sorgligt!

Människans grymhet

Det här är inte bara en tragedi för djuren som lider och dör. Det är en tragedi för oss människor, för vi förlorar förmågan till medkänsla och medlidande med andra levande varelser, varelser som liknar oss själva. När vi trycker ner våra egna känslor blir vi grymma. Djupt inne vet vi att det är fel att ta ett annat liv.

En gång, när jag lämnade Moskva, fick jag skjuts av några åkare från Serpuchov som var på väg till en skog i närheten för att hämta ved. Det var skärtorsdagen. Jag satt i den första vagnen bredvid en stor, rödbrusig och grovhuggen åkare som uppenbart hade druckit.

När vi passerade en by såg vi en naken, välgödd gris som släpades ut på gården för att slaktas. Hon skrek med en fruktansvärd röst, nästan som en människa. Just när vi körde förbi skulle de döda henne. En man stack kniven i halsen på henne. Grisen skrek ännu högre och mer hjärtskärande, slet sig loss från männen och sprang iväg, täckt av blod.

Jag är närsynt och kunde inte se alla detaljer. Jag såg bara grisens rosa, människolika kropp och hörde de förtvivlade skriken. Men åkaren såg allt. De fångade in grisen, slog ner henne och skar färdigt. När skriken tystnade suckade åkaren tungt.

Ska människor verkligen inte behöva stå till svars för sådant?

sa han. Så stark är människans motvilja mot allt dödande. Men dåliga förebilder, uppmuntrad girighet, påståendet att Gud tillåter det och framför allt vanan får oss att tappa denna naturliga känsla helt.

Vägen till slakthuset

En fredag bestämde jag mig för att besöka slakthuset i Tula och frågade en bekant om han ville följa med. Han svarade:

Ja, jag har hört att det är väl ordnat och har velat se det. Men om de slaktar går jag inte in.

”Varför inte?” frågade jag. ”Det är ju just det jag vill se. Om vi äter kött måste någon döda.”

Nej, nej, jag kan inte!

Det kan tilläggas att mannen är jägare och själv dödar både djur och fåglar.

Vi gick till slakthuset. Redan vid ingången mötte oss en tung, kväljande och rutten lukt, som av snickarlim eller limfärg. Ju närmare vi kom, desto starkare blev stanken. Byggnaden är stor, av rött tegel, med valv och höga skorstenar.

De tomma rummen

Vi gick in genom porten. Till höger öppnade sig en rymlig, inhägnad gård, ungefär tre fjärdedelar av ett tunnland stor. Hit drivs boskapen två gånger i veckan för att säljas. Intill gården ligger portvaktsstugan. Till vänster ligger själva slaktrummen, med valvformade dörrar och sluttande asfaltgolv. Där finns också anordningarna för att flytta och hänga upp de slaktade djuren.

På en bänk längs väggen i portvaktsstugan satt sex slaktare i blodiga förkläden, med uppkavlade ärmar över muskulösa, blodiga armar. De hade slutat för dagen en halvtimme tidigare, så den gången fick vi bara se de tomma rummen, öppna åt båda sidor. Där hängde en tung lukt av varmt blod. Golvet var brunt och blankt. I skårorna hade svart blod stelnat.

En av slaktarna beskrev slakten för oss i detalj och visade var den gick till. Jag hade svårt att följa med i förklaringen och fick en felaktig men oerhört obehaglig bild av hur djuren dödas. Som vanligt tänkte jag att verkligheten inte kan vara lika hemsk som fantasin. Den här gången hade jag fel.

Djuren anländer

Nästa gång kommer jag i god tid. Det är fredagen före pingst, en varm dag i juni. Lukten av lim och blod är ännu starkare och mer påträngande än vid mitt första besök. Arbetet är i full gång och gården är full av boskap. Djuren har drivits in i båsen intill slaktrummen.

På gatan utanför står vagnar med fastbundna oxar, kalvar och kor. Andra vagnar, dragna av starka hästar, är lastade med levande kalvar som hänger med huvudena och gungar i takt med skakningarna. Vagnarna körs fram och töms. Åt andra hållet körs likadana vagnar från slakthuset, lastade med slaktkroppar av tjurar med avbrutna ben som sticker ut, med huvuden, klarröda lungor och bruna levrar.

Djurhandlarna går omkring på gården i långa rockar, med spön och piskor i händerna. De märker nötkreatur från samma ägare med tjära, de gör affärer och de driver oxar och tjurar från den stora gården in i gångarna som leder till slaktrummen. Männen är helt upptagna av pengar och beräkningar. Frågan om det är rätt eller fel att döda de här djuren ligger lika långt från deras tankar som frågan om den kemiska sammansättningen hos blodet som täcker golven.

Oxen

Ingen slaktare syns ute på gården. Alla är inne i slaktrummen. I dag ska omkring hundra nötkreatur dödas. Jag går fram till ett av rummen men stannar vid dörren. Rummet är fullt av slaktkroppar som flyttas omkring. Blodet rinner över golvet och droppar från kropparna ovanför. Alla slaktare är nedblodade. Går jag in blir jag det också. En upphängd kropp tas ner, en annan flyttas mot dörren. En tredje, en nyss dödad oxe, ligger med de vita benen utsträckta medan en slaktare med van hand skär loss den spända huden.

Genom dörren mitt emot mig leds en stor, röd och välnärd oxe in. Två män drar honom framåt. Knappt har han kommit in förrän jag ser en slaktare höja kniven över hans nacke och hugga till. Oxen faller tungt på magen, som om alla fyra benen slagits undan på en gång, rullar genast över på sidan och sparkar med benen.

Genast kastar sig en slaktare över oxen från den sida där benen inte sparkar, tar tag i hornen och vrider huvudet mot golvet, medan en annan skär upp halsen med en kniv. Under huvudet strömmar mörkrött blod ut som en pojke fångar upp i ett plåtkärl.

Hela tiden rycker oxen med huvudet som om han försökte resa sig och sparkar med alla fyra benen i luften. Kärlet fylls snabbt, men oxen lever fortfarande. Magen häver sig och benen sprattlar så våldsamt att slaktarna måste hålla sig undan. När ett kärl är fullt bär pojken det på huvudet till charkuterifabriken medan en annan pojke ställer fram ett nytt, som också börjar fyllas. Oxen fortsätter att skaka och sprattla med bakbenen.

Lidandet tar inte slut

När blodet slutar rinna lyfter slaktaren upp djurets huvud och börjar flå det. Oxen fortsätter att vrida sig. Huvudet, nu utan hud, är rött med vita ådror och ligger kvar i den ställning slaktaren gett det. Huden hänger ner på båda sidor. Ändå slutar djuret inte att vrida sig. En annan slaktare tar tag i ett av benen, bryter av det och skär det loss.

Kramperna fortsätter i de andra benen och i magen. De skärs av och kastas åt sidan, tillsammans med benen från andra oxar som tillhör samma ägare. Sedan släpas kroppen till lyftanordningen och hängs upp. Först då är kramperna över.

Från dörren ser jag en andra, en tredje och en fjärde oxe. Det går till på samma sätt varje gång: huvuden med sönderbitna tungor skärs av, kroppar sprattlar. Enda skillnaden är att slaktaren inte alltid träffar så att djuret faller på en gång. Ibland missar han. Då hoppar oxen upp, bölar och försöker fly, täckt av blod. Men hans huvud dras ner under en skena, ett andra slag kommer och han faller.

Tvånget genom dörren

Sedan går jag till den dörr där oxarna leds in. Här ser jag samma sak på nära håll och därmed tydligare. Men jag ser också något nytt: hur oxarna tvingas in. Varje oxe dras in i rummet med ett rep som är knutet kring hornen. Djuret känner lukten av blod och vägrar. Ibland bölar han och backar. Två mäns krafter räcker inte för att dra in honom. Då går en av slaktarna runt, tar tag i svansen och vrider om den så våldsamt att brosket knakar. Oxen går framåt.

När boskapen från en ägare är slaktad förs nästa ägares djur in. Det första djuret i den gruppen är ingen oxe utan en tjur: ett vackert djur, välnärt, med vita fläckar på benen, ung, muskulös och full av kraft. Han dras framåt, sänker huvudet och stretar emot med hela sin styrka. Då griper slaktaren som går bakom tag i svansen, som en lokförare griper handtaget till ångvisslan. Han vrider om, brosket knakar och tjuren rusar framåt så att männen med repet ryggar tillbaka. Sedan stannar han och ser åt sidan med sina svarta ögon, där ögonvitorna fyllts med blod.

Svansen vrids om igen och tjuren rusar fram till den utsedda platsen. En man med klubba går fram, siktar och slår. Slaget missar. Tjuren hoppar upp, skakar på huvudet, bölar, sliter sig loss och rusar tillbaka, nedstänkt av blod. Männen vid dörren hoppar åt sidan, men de erfarna slaktarna, vana vid fara, får snabbt tag i repet igen. Svansen vrids om, tjuren är tillbaka i rummet och huvudet pressas ner under skenan så att han inte kan komma loss. Mannen med klubban siktar snabbt på den punkt där håret delar sig som en stjärna. Trots allt blod träffar slaget. Det vackra djuret, fullt av liv, faller ihop. Huvudet och benen rycker medan blodet strömmar och huden flås av.

Den förbannade djävulen föll inte ens på rätt sätt.

muttrar slaktaren medan han skär loss huden från huvudet.

Fem minuter senare sitter huvudet uppstucket: rött i stället för svart och utan hud. Ögonen, som för fem minuter sedan lyste i så vackra färger, är stela och glasartade.

De mindre djuren

Därefter går jag in i avdelningen där de mindre djuren slaktas. Det är en mycket stor kammare med asfaltgolv och bord med ryggstöd. Här dödas får och kalvar. Arbetet är redan slut för dagen. I det långa rummet, som luktar blod, finns bara två slaktare.

En av dem blåser in luft i benet på ett dött lamm och klappar på den svällande magen. Den andre, en ung man i blodfläckigt förkläde, röker en böjd cigarett. Ingen annan finns i den långa, mörka kammaren med sin tunga lukt. Efter mig kommer en man in, uppenbarligen en före detta soldat. Han bär på en årsgammal bagge, svart med en vit fläck på halsen, med benen bundna.

Han lägger djuret på ett av borden, som på en säng. Den gamle soldaten hälsar på slaktarna som han tydligen känner och frågar när deras husbonde brukar ge dem ledigt. Den unge mannen med cigaretten går fram, vässar kniven mot bordskanten och svarar att de är lediga på helgdagarna.

Den levande baggen ligger lika tyst och stilla som den döda, uppblåsta, bara att han viftar ivrigt med sin korta svans och att sidorna häver sig snabbare än vanligt. Soldaten trycker varsamt ner det lyfta huvudet, utan ansträngning. Slaktaren, som fortsätter prata, tar tag i huvudet med vänster hand och skär upp halsen.

Baggen rycker till, den lilla svansen stelnar och slutar vifta. Medan slaktaren väntar på att blodet ska rinna ut tänder han om cigaretten, som har slocknat. Blodet rinner, baggen börjar vrida sig. Samtalet fortsätter utan minsta avbrott. Det är avskyvärt och motbjudande.

Och vad ska man säga om alla höns och kycklingar som varje dag, i tusentals kök, springer omkring blödande med avhuggna huvuden och flaxar med vingarna, på ett sätt som är lika löjligt som fasansfullt?

Den som strävar efter god moral äter inte kött

Och ändå äter en snäll och bildad kvinna dessa djur, fullt övertygad om att hon gör rätt. Hon försvarar sig med två påståenden som motsäger varandra.

Det första: hon är så känslig, försäkrar hennes läkare, att hon inte klarar sig på växtbaserad kost. Hennes svaga kropp behöver köttet.

Det andra: hon är så känslig att hon aldrig själv skulle kunna tillfoga ett djur lidande. Hon står inte ens ut med att se det.

Men den stackars kvinnan är svag just därför att hon har lärt sig leva på mat som är onaturlig för människan. Och hon undviker inte att orsaka djuren lidande. Hon äter dem ju.

Vi kan inte låtsas att vi inte vet det här. Vi är inga strutsar som tror att det vi vägrar titta på inte finns. Det gäller särskilt när det vi inte vill se är det vi vill äta. Om det åtminstone vore nödvändigt eller ens nyttigt! Men det är helt onödigt. Det tjänar bara till att väcka djuriska känslor, egga begären och främja lösaktighet och dryckenskap.

Det bekräftas gång på gång av att unga, goda och ofördärvade människor, särskilt kvinnor och flickor, känner att godhet inte går ihop med biffar, utan att kunna förklara varför. Så snart de vill bli goda slutar de äta kött.

Vad vill jag då säga? Att människor måste sluta äta kött för att vara moraliska? Inte alls.

Jag vill bara säga att ett gott liv kräver en viss ordning bland de goda handlingarna. Den som på allvar strävar efter att leva rätt kommer ofrånkomligen att följa den ordningen. Det första steget är självbehärskning. Självbehärskningen börjar med maten, med fastan. Och den som fastar för att verkligen leva ett gott liv avstår alltid först från animalisk mat. Bortsett från de begär sådan mat väcker är den helt enkelt omoralisk. Den kräver en handling som strider mot vår moraliska känsla, att döda. Och den drivs enbart av frosseri och lust efter god mat.