Lev Tolstoj: Etikens första steg är vegetarianism
Av Lev Tolstoj, översatt till svenska av Jonas Norberg.
(Kapitel från boken Essays and Letters publicerad mellan år 1884-1903 och förord till den ryska utgåvan av The Ethics of Diet år 1892)
För några dagar sedan tog jag steget och besökte slakthuset i vår stad Tula. Anläggningen är konstruerad enligt det nya, förbättrade system som numera används i storstäder för att minimera djurens lidande. Det var en fredag, två dagar före trefaldighetssöndagen, och verksamheten var i full gång.
Länge hade jag burit på en önskan att se verkligheten bakom slakterihusets väggar, den verklighet som ofta debatteras i frågor om vegetarianism. En viss skamkänsla hade dock hindrat mig. Skammen över att bevittna lidande som man vet är oundvikligt, men som man inte kan förhindra. Därför hade jag skjutit upp besöket gång på gång.
Samtal med slaktare
Slutligen, för en kort tid sedan, stötte jag på en slaktare av en ren slump. Han var på väg tillbaka till Tula efter att ha besökt sina föräldrar. Ännu var han inte en erfaren slaktare, hans huvudsakliga uppgift var att hantera kniven. Jag tog chansen och frågade honom om han kände medlidande för djuren han dödade. Hans svar var det vanliga, inget som jag inte hade hört förr.
”Varför skulle jag känna medlidande? Det är nödvändigt.”
När jag invände att det inte är nödvändigt att äta kött, utan en lyx, höll han med. Han erkände att han kände sorg för djurens skull.
”Men vad kan jag göra? Jag måste försörja mig.”
Han berättade att han i början var rädd för att döda. Hans far hade aldrig dödat ens en kyckling under hela sitt liv. De flesta ryssar vågar inte döda, men uttrycker sitt medlidande genom rädsla. Denna man hade också varit rädd, men nu var han det inte längre. Han berättade att det mesta av arbetet utförs på fredagar ända fram till kvällen.
Samtal med en pensionerad soldat
Nyligen samtalade jag även med en pensionerad soldat som numera arbetar som slaktare. Han blev först förvånad över mitt påstående att det är fel att döda och svarade med de vanliga fraserna. Men efteråt höll han med mig.
”Särskilt när den tama boskapen kommer in. Stackarna litar på mig. Det är fruktansvärt sorgligt!”
Människans grymhet
När vi passerade en by såg vi en naken, välmående gris som släpades till gården för att slaktas. Hon skrek med en fruktansvärd röst, liknande en människas skrik. Precis när vi passerade skulle de döda henne. En man stack kniven i halsen. Grisen skrek ännu högre och mer hjärtskärande. Hon lyckades bryta sig loss från männen och sprang iväg täckt i blod. På grund av min närsynthet kunde jag inte se alla detaljer, jag såg bara grisens människolika rosa kropp och hörde de desperata skriken. Men åkaren tittade noggrant och såg alla detaljer. De fångade in grisen, slog henne och fortsatte sedan att skära av halsen. När skriken tystnade suckade åkaren tungt.
Ska människor verkligen inte hållas ansvariga för sina handlingar? Människan har en stark avsky för allt dödande. Men dåliga förebilder, girighet, religiösa påbud och gammal vana får oss att ignorera denna naturliga känsla.
Besök på slakthuset i Tula
En fredag bestämde jag mig för att besöka slakthuset i Tula och erbjöd en bekant att följa med. Han svarade:
”Ja, jag har hört att verksamheten är bra och har velat se den. Men om de slaktar vill jag inte gå in där.”
– Varför inte? Det är precis vad jag vill se! Om vi äter kött måste någon dödas.
”Nej, nej, jag kan inte!”
Det är värt att notera att denna man är en jägare som dödar vilda djur och fåglar.
Vi gick till slakthuset. Redan framför ingången kände vi en tung, äcklig och illaluktande doft, som liknade snickarens lim eller målarfärg. Ju närmare vi kom, desto starkare blev stanken. Byggnaden var gjord av rött tegel, mycket stor, med valv och höga skorstenar.
Inne i slakteriet
Genom ytterdörrarna klev vi in. Till höger öppnade sig en rymlig, sluten gård – storleken motsvarade ungefär tre fjärdedelar av ett tunnland. Två gånger i veckan drevs boskapen hit för att säljas. Bredvid låg portvaktsstugan. Till vänster fanns rummen med sina valvformade dörrar och sluttande asfaltgolv. Här förvarades redskapen för att flytta och hänga upp kadaver.
På en bänk längs väggen i portvaktsstugan sitter sex slaktare, täckta med blodiga förkläden. Upprullade ärmar avslöjar muskulösa och blodiga armar. De har precis avslutat sitt arbete för en halvtimme sedan. Så den dagen kunde vi bara se de tomma rummen som var öppna på båda sidor. Det låg en tung doft av varmt blod i luften. Golvet var brunt och glänsande med stelnat, svart blod i skarorna.
En av slaktarna tar till orda och ger oss en detaljerad beskrivning av slaktprocessen, samtidigt som han visar oss var den sker. Jag har svårt att hänga med i hans förklaring och får en felaktig, men oerhört obehaglig bild av hur djuren slaktas. Som vanligt tänker jag att verkligheten inte kan vara lika skrämmande som fantasin. Men den här gången har jag fel.
Återbesök på slakteriet och mötet med djuren
Nästa gång jag besöker slakteriet ser jag till att komma i god tid. Det är fredagen före trefaldighetssöndag, en varm dag i juni. Lukten av lim och blod är ännu starkare och mer påtaglig än vid mitt första besök. Arbetet pågår för fullt och slakterigården är full av boskap. Djuren drivs in i båsen bredvid rummen
På gatan framför ingången står vagnar med oxar, kalvar och kor som är fastbundna. Andra vagnar dras av starka hästar. De är lastade med levande kalvar som sänker sina huvuden och gungar. Vagnarna öppnas och töms. Liknande vagnar innehåller slaktkroppar från tjurar med brutna ben som sticker ut, huvuden, klarröda lungor och bruna levrar, som körs bort från slakthuset.
Djurhandlarna, klädda i långa rockar och beväpnade med spön och piskor, går omkring på gården. Antingen märker de upp nötkreatur som tillhör samma ägare med tjära, eller så förhandlar de. Eller så driver de oxar och tjurar från den stora gården in i gångarna som leder till rummen. Dessa män är upptagna med pengafrågor och beräkningar. Frågan om det är rätt eller fel att döda dessa djur är lika långt ifrån deras tankar som frågan om den kemiska sammansättningen av det blod som täcker golven i rummen.
Ingen slaktare syns på gården. De befinner sig alla i arbetsrummen. Idag ska ett hundratal nötkreatur slaktas. Jag är på väg in i ett av rummen men stannar plötsligt vid dörren. Det beror dels på att rummet är fullt av kadaver som flyttas runt, och dels på att blodet droppar och rinner rikligt på golvet. Alla närvarande slaktare är nedsmetade av blod. Om jag går in skulle jag säkerligen också bli nedsmetad.Ett upphängt kadaver tas ner, ett annat flyttas mot dörren. En tredje kadaver, en slaktad oxe, ligger med sina utsträckta vita ben medan en slaktare med fast hand skär ut det sträckta skinnet.
Genom dörren, mitt emot mig, leds en stor, röd och välnärd oxe in. Två män drar honom framåt. Knappast har han kommit in i rummet när jag ser en slaktare föra kniven mot halsen och hugga till. Oxen faller tungt på magen när alla fyra benen plötsligt ger vika. Omedelbart rullar han över på ena sidan och skakar på fram- och bakbenen.
En slaktare anfaller genast oxen från motsatt sida av de ryckande benen, greppar hornen och vrider ner huvudet mot marken samtidigt som en annan slaktare skär av halsen med en kniv. Under huvudet rinner det en ström av mörkrött blod, som en pojke fångar upp i en tennbehållare.
Hela tiden detta pågår rycker oxen i huvudet som om den försöker resa sig och sparkar med sina fyra ben i luften. Behållaren fylls snabbt, men oxen lever fortfarande. Magen rör sig kraftigt och både bakbenen och frambenen sprattlar så mycket att slaktarna måste hålla sig undan. När en behållare är full går pojken därifrån med den på sitt huvud till charkuterifabriken, medan en annan pojke ersätter den med en ny behållare som snart börjar fyllas. Ändå skakar oxen på sin kropp och sprattlar med bakbenen.
Lidandet är enormt
När blodflödet upphör höjer slaktaren djurets huvud och börjar flå det. Oxen fortsätter att vrida sig. Huvudet, nu utan hud, är rött med vita ådror och har samma position som slaktaren gett det. På båda sidor hänger skinnet. Ändå har djuret inte slutat vrida sig. En annan slaktare tar tag i ett av benen, bryter av det och skär det.
Kramperna fortsätter ändå i de återstående benen och i magen. De andra benen skärs av och kastas åt sidan, tillsammans med andra delar från oxar som tillhör samma ägare. Sedan släpas slaktkroppen till lyften och hängs upp. Kramperna är över.
Från dörren fortsätter jag att titta på en andra, tredje och fjärde oxe. Det är samma sak hela tiden.
Huvuden med sönderbitna tungor skärs av. Sprattlande kroppsdelar. Den enda skillnaden är att slaktaren inte alltid behöver slå en andra gång för att klubba djuret. Ibland missar han sitt mål varpå oxen bölade hoppar upp och försöker fly, täckt med blod. Men då dras hans huvud ner under en skena, ett andra slag kommer och han faller.
Därefter går jag in genom dörren där oxarna leds in. Här ser jag samma händelser, fast närmare och därmed tydligare. Men framför allt ser jag också något jag inte tidigare sett: hur oxarna tvingas in genom dörren. Varje gång en oxe leds in i rummet dras den framåt av ett rep knutet till dess horn. Djuret känner lukten av blod och vägrar att gå framåt. Ibland bölar den och backar. Två mäns styrka räcker inte för att med våld dra in den. Därför går en av slaktarna runt djuret varje gång, greppar tag i svansen och vrider om den så våldsamt att brosket knakar. Oxen går framåt.
När de är klara med boskap från en ägare, förs boskap från en annan in. Det första djuret i den nya gruppen är inte en oxe utan en tjur. En vacker varelse, väl uppfödd med vita fläckar på benen, ung, muskulös och full av energi. Den släpas framåt, sänker huvudet och gör kraftfullt motstånd. Då tar slaktaren tag om svansen på tjuren som han går bakom, likt motorföraren som håller handtaget till visselpipan. Han vrider runt den, brosket knastrar och tjuren rusar framåt och skrämmer de män som håller i repet. Sedan stannar tjuren och tittar åt sidan med sina svarta ögon med blodskottrande vita inslag.
Återigen vrids svansen om och tjuren rusar fram till den förberedda platsen. En man med en klubba närmar sig, siktar och slår. Men slaget missar målet. Tjuren hoppar upp, skakar på huvudet, bölar, bryter sig fri och rusar tillbaka, nerstänkt med blod. Männen vid dörren springer åt sidan. De är erfarna slaktare, vana vid fara. Repet fångar snabbt. Tjuren vrider återigen svansen och rusar tillbaka in i rummet där han pressas ner under en skena, oförmögen att fly. Mannen med klubban siktar snabbt på den plats där håret delar sig som en stjärna. Trots blodet träffar klubbslaget det vackra djuret, som är fullt av liv, och det faller ihop. Huvudet och benen rycker samtidigt som blodet strömmar och huden flås.
”Den förbannade djävulen föll inte ens på rätt sätt”, muttrar slaktaren när han skär av huden från huvudet.
Fem minuter senare är huvudet klart. Rött istället för svart, stelt och stirrande. Utan hud och de ögon som för fem minuter sedan strålade med så vackra färger.
De mindre djuren
Efteråt går jag in i det utrymme där de mindre djuren slaktas. Det är en mycket stor kammare med asfaltgolv, bord och stolar med ryggstöd. Där dödas får och kalvar. Arbetet är redan klart. I det långa rummet, som fylls av blodets lukt, finns bara två slaktare.
En arbetskamrat blåser in i benet på ett dött lamm och klappar på den svullna magen. En annan ung man, med ett förkläde som är fläckigt av blod, röker en böjd cigarett. Det finns ingen annan i den långa, mörka kammaren som är fylld av en tung doft. En man kommer in efter mig, uppenbarligen en före detta soldat. Han bär på en ung bagge, ett år gammal, svart med ett vitt märke på halsen. Benen är bundna.
Han placerar djuret på ett av borden, som om det vore en säng. Den gamla soldaten hälsar på slaktarna, som han tydligen känner, och frågar hur mycket arbete deras chef har sagt att de ska göra. Killen med cigaretten, som vässar sin kniv mot bordskanten, svarar att de är lediga på helgdagar.
Den levande baggen ligger lika tyst och stilla som den döda och uppblåsta, förutom att den intensivt viftar på sin korta svans och andas snabbare än vanligt. Soldaten trycker försiktigt ner det upplyfta huvudet utan ansträngning. Slaktaren, som fortsätter att prata, tar tag i baggens huvud med sin vänstra hand och skär av halsen.
Baggen skakar och den lilla svansen stelnar och slutar vifta. Arbetskamraten, som väntar på att blodflödet ska sluta, tänder cigaretten som har slocknat. Blodet rinner och baggen börjar vrida sig. Samtalet fortsätter utan minsta avbrott. Det är avskyvärt och motbjudande.
Vad kan man säga om alla dessa höns och kycklingar som dagligen, i tusentals kök, springer runt blödande och med avhuggna huvuden? De flaxar med sina vingar i en dråplig och fasansfull dans.
Den som strävar efter god moral äter inte kött
En snäll och bildad kvinna äter köttet från dessa djur med full övertygelse om att hon gör rätt. Hon försvarar sig med två motsägelsefulla påståenden.
För det första är hon så känslig, intygar hennes läkare, att hon inte kan överleva på enbart vegetarisk kost. Köttet är absolut nödvändigt för hennes svaga kropp.
För det andra är hon så känslig att hon inte kan påföra djuren lidande själv. Hon kan inte ens stå ut med att se deras lidande. Men den stackars kvinnan är svag just på grund av att hon har lärt sig att leva på mat som är onaturlig för människan. Hon undviker inte att orsaka lidande för djur – hon äter dem ju.
Den goda viljan utvecklas i en bestämd ordning. Det första steget är att ha självdisciplin och avstå från viss mat. I fasta är det animaliska livsmedel som man främst bör undvika om man verkligen försöker leva ett gott liv. Användningen av sådana livsmedel är helt enkelt omoralisk och leder till handlingar som strider mot den moraliska känslan – förbud mot att döda och de lidelser som framkallas av sådana livsmedel.
Vi kan inte låtsas som att vi inte vet detta. Vi är inte strutsar, som tror att om vi vägrar att titta på det vi inte vill se, så existerar det inte heller. Detta är särskilt sant när det vi inte vill se är det vi vill äta. Om det verkligen var nödvändigt, eller åtminstone på något sätt nyttigt! Men det är helt onödigt och tjänar bara till att mata primitiva känslor, väcka begär, främja överflödighet och fylleri. Detta bekräftas gång på gång av det faktum att unga, snälla och oskuldsfulla människor – särskilt kvinnor och flickor – utan att ens veta varför, känner att god moral inte kan förenas med biffar. Så snart de strävar efter att bli goda människor, slutar de äta kött.
Vad vill jag då säga? Att det räcker att sluta äta kött för att bli en moralisk människa? Inte alls.